I lördags var det dax för Göteborg horse show 2012. En enormt stor hästfest! Har inte varit där nu på två år, men i år var det dax, som sagt.

Vi hade bara biljetter till förmiddagsföreställningarna, och till min besvikelse var det ingen dressyr alls. Hoppning, ännu mer hoppning, GP-ponny (hoppning), hundagility, gymkhana och ännu mer hoppning. Självklart blev det lyckat ändå, mässan, folksamlingen, arenan, alla fantastiska funktionärer och massor mer!

Kommer visa er vad jag fick med mig hem en annan dag.

Måndag igen, vilket innebar skola efter ett lugnt och skönt lov. Den rullade i vilket fall på som vanligt och slutade tre timmar tidigare än vad jag skulle, skönt!

Ikväll var det träning för tränaren, vi övade på mycket samling och övergångar.

För några år sedan tyckte jag övergångar lät så fruktansvärt enkelt att göra (trav till skritt, skritt till trav, trav till galopp, osv.), men att få till en helt perfekt övergång är svårt!

Kollade igenom en bildmapp på datorn och hittade den här äckliga bilden. Nej, det är inte Faran som är äcklig, men kolla det gula små prickarna på hans ben. Äckliga flugägg! Sommaren är självklart den bästa årstiden, men alla insekter och kryp är något av det värsta som finns!

Yes, jag har tagit mig en joggingtur nu på morgonen, händer inte allt för ofta. Senast var nog i slutet av sommarlovet skulle jag tro. Det gick ändå hyfsat lätt, det får jag nog ta och tacka Faran för!

Fast att jogga är så fruktansvärt tråkigt tycker jag, så istället för att bara jogga hela tiden gjorde jag lite ''dance moves'', promenerade snabbt med olika slags steg, ja man kan träna på många olika sätt! (haha)

Idag hade jag tänkt att skriva om ridpasset. Meningen var att åka en sväng till ridhuset, men eftersom det var så fint väder ute bestämde jag mig för att hänga med Ellen ut på en underbar uteritt.

Ibland får jag för mig att rida lite mer äventyrliga ridturer, som att hitta nya ridvägar lite här och var.

 

Det var jätte härligt, vi galopperade över snötäckta fält, såg några rådjur, vände några gånger eftersom vi inte kom längre. Tillslut hittade jag vägen jag ridit med Ballerina för längesedan (trodde jag), så vi kunde komma vidare på vårat ''äventyr''. Jag red först med Faran, men vägen jag trodde var en väg var tydligen ett dike med is täckt av snö. Vi brakade igenom isen och jag hann tänka tusen tankar om vad som skulle kunna att hända.

Allt gick så fruktansvärt fort, han gick ner på knä och jag hoppade av, sedan hade han hoppat upp ur diket. Jag kollade över honom, men allting var helt okej förutom att både jag, Faran och Ellen var riktigt chockade.

 

Vi ledde sedan hästarna de tre kilometerna hem, Faran traskade på som vanligt och hemma kollade jag igenom honom minsta lilla del.

Usch för vad som kunde ha hänt! Det vill jag inte ens tänka på..

♥♥♥

 

Innan jag började rida hade mina föräldrar knappt sett en häst. Dem visste inte att hästar kunde vara farliga djur och det var inte likadant som att sköta om en kanin. Men det lärde dem sig fort, mamma höll sig långt bort från de stora C och D ponnyerna och gjorde sitt bästa för att lyckas krafsa alla fyra hovarna på de små ponnyerna.

Den dagen vi var och tittade på ett gäng shettlandsponnyer, bestämde jag mig för att en sådan ska jag ha, enligt mamma och pappa låna i två veckor. Vi hyrde en transport och hämtade hem den lilla envisa shettisen.

Jag bodde i hagen med honom, red några varv runt gårdsplanen, släppte in han i hagen, tog ut honom igen, så höll vi på, jag älskade honom! Lilla Muffe, yes, han är kvar än idag, efter sex år.

 

 

Ett år efter Muffe kom hem till oss, ville jag ha något mer ''ridbart'', mamma la sig inte i det, det var jag som kollade hästar på nätet, pappa ringde. Jag hade läst i några tidningar om vad man skulle fråga, ungefär såhär: Har den vart skadad?, är den snäll?, kan den hoppa utan att vägra?, det var det vi frågade.

Vi åkte och kollade på fyra ponnyer en av dem var Ballerina. Ingen hästkunnig hjälp hade vi med oss, det var jag, mamma och pappa. Hon travade, hoppade ett 20 cm högt kryss, aldrig varit skadad, hade inte tävlat, snäll och söt. Jag hade hört att innan man köper en häst ska man göra en veterinärbesiktning, så ägaren bokade en veterinär och Ballerina gick igenom utan problem, jag var världens lyckligaste!

Mamma tyckte dock hon var alldeles för stor med sina 144 cm i mankhöjd, dessutom sparkade Ballerina Muffe det första hon gjorde när vi släppte ihop dem, därför ville inte mamma ha kvar henne, utan lämna tillbaks henne innan de två provveckorna hade gått.

Så blev det inte, mamma skrev under köpekontraktet och Ballerina blev min älskade skogshäst!

Pappa som var hyfsat bra på att snickra, byggde ena änden av ladugården till ett stall, lågt i tak men det var godkänt för en D-ponny. Tävla gjorde vi tillslut också, en bana på 80 cm tog vi oss runt felfritt och i omhoppningen rev vi två hinder, inte illa för att vara både min och ponnyns första tävling va? Haha.

 

En del folk förstod inte hur vi kunde skaffa häst, vi kunde ju ingenting om hästar och har inte haft hästar innan heller. Men då skulle inte folk kunna skaffa barn då eller? För det kunde dem ju heller ingenting om, eller haft det innan. Det ansåg vi vara samma sak.

Var det någonting som jag undrade över, frågade jag kompisar, hovslagare eller sökte på det. Alla gav olika svar, så det var bara att köra på det som verkade bäst.

På detta sättet har jag tagit mig framåt.

 

Mina föräldrar har blivit mycket mer hästkunniga, mamma kan nu mocka, byta vatten, släppa ut, köra mig till träningar och tävlingar, hålla hästen (även fast hon står en meter ifrån ibland), nästan knäppa upp tränset efter träning (brukar glömma nosgrimman) och nästan lägga på schabrak (brukar hamna som om jag ska rida baklänges).

Mamma frågar mig ofta om jag inte tycker det är tråkigt att hon inte kan hjälpa mig på framridningar så som de flesta andra föräldrar gör. Men det spelar ingen som helst roll! Jag är världens stoltaste över henne, över att hon bara står där. Att jag kan komma fram till henne och säga, såg du den där ökningen hur bra den blev? Hon håller fullständigt med fast hon inte fattade.

 

Det jag vill komma fram till är att jag är så stolt över mina hästokunniga föräldrar. Ni är bäst, älskar er mest!♥

 

 

Hösten 2011, då jag tävlade Ballerina, hade jag allt för stora krav på mig och hästen. Det blev bara tråkigare och tråkigare att träna och tävla. Jag började tappa intresset. Jag hade för stora krav på världens snällaste ponny, jag hade kommit längre än henne och längre ville jag, men inte Ballerina.

 

Faran kom hem till mig, jag blev superlycklig! Äntligen en häst som kan och vill jobba med de saker jag vill jobba med. Men så lätt var det inte.

Om man knappt suttit på en stor häst förut så går det inte sitta upp och göra skänkelvikningar, galoppfattningar, halter, rida lätt. Jag klarade inte ens rida lätt! Det lärde jag ju mig redan när jag var sex år! För höga krav här med..

Skolan drog igång på allvar och jag hann inte med att rida mer än någon gång i veckan. Funderade över vad jag skulle göra med hästarna.

En Ballerina som bara gick i hagen, en Faran som blev riden då och då och en Muffe som saknade att bli gosad med varje gång jag kom till hagen och på kvällen när han kom in. Ingenting var som det skulle.

 

Blicka tillbaks!

Vid sådana här lägen MÅSTE man blicka tillbaks! För mig räckte det att blicka tillbaks en vecka, hur kändes ridpassen då? Jo, jag klarade ju faktiskt trava runt i ridhuset fyra varv istället för två!

Den dagen då jag inte klarade rida lätt, dagen efter klarade jag ju faktiskt tre steg och dagen därpå fem, en vecka senare 20, ja det gick ju faktiskt framåt!

Varje dag jag red blickade jag tillbaka på föregående ridpass, det blev bara roligare och roligare.

Under jullovet kom vi igång ordentligt, mängder av saker släppte!

Skolan började och gav mig en heldel läxor och prov, men vad gjorde det? Dem gjorde jag när jag kom in från stallet med ett leende på läpparna efter ridpasset!

Ballerina lånades ut och blev mer än nöjd över att slippa alla krav.

 

Juste! Kraven var det ja, dem skiter jag fullständigt i! Varför ska man ha krav? Det är ju inte roligt, se till att ha roligt istället och gör det man känner sig redo för och ser fram emot!

I söndags startade jag min första tävling med Faran som jag kände mig redo för och riktigt taggad över. Det kan ni läsa om i föregående inlägg.

 

Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan hästarna, det är dem som får mig att stå med båda fötterna på jorden. Nu blickar jag framåt, underbara vår 2012.

 

En sista sak till er, ni äger, ja ni är helt klart bäst! Stor kram till er!

Jag tävlar för att det är så otroligt kul och allt som hör till vid sidan om. Att planera allt hela veckan innan det är dax, att skriva veckans ridschema och allt som ska putsas och tvättas, att stänga transporten super ren och fixad för sista gången innan man lastar tidigt dagen efter, att fortfarande vara i stallet för att fixa det sista som att borsta och fläta hästen klockan tio på kvällen fast klockan står på halv sex morgonen därpå, då det är dax!