Innan jag började rida hade mina föräldrar knappt sett en häst. Dem visste inte att hästar kunde vara farliga djur och det var inte likadant som att sköta om en kanin. Men det lärde dem sig fort, mamma höll sig långt bort från de stora C och D ponnyerna och gjorde sitt bästa för att lyckas krafsa alla fyra hovarna på de små ponnyerna.

Den dagen vi var och tittade på ett gäng shettlandsponnyer, bestämde jag mig för att en sådan ska jag ha, enligt mamma och pappa låna i två veckor. Vi hyrde en transport och hämtade hem den lilla envisa shettisen.

Jag bodde i hagen med honom, red några varv runt gårdsplanen, släppte in han i hagen, tog ut honom igen, så höll vi på, jag älskade honom! Lilla Muffe, yes, han är kvar än idag, efter sex år.

Ett år efter Muffe kom hem till oss, ville jag ha något mer ''ridbart'', mamma la sig inte i det, det var jag som kollade hästar på nätet, pappa ringde. Jag hade läst i några tidningar om vad man skulle fråga, ungefär såhär: Har den vart skadad?, är den snäll?, kan den hoppa utan att vägra?, det var det vi frågade.

Vi åkte och kollade på fyra ponnyer en av dem var Ballerina. Ingen hästkunnig hjälp hade vi med oss, det var jag, mamma och pappa. Hon travade, hoppade ett 20 cm högt kryss, aldrig varit skadad, hade inte tävlat, snäll och söt. Jag hade hört att innan man köper en häst ska man göra en veterinärbesiktning, så ägaren bokade en veterinär och Ballerina gick igenom utan problem, jag var världens lyckligaste!

Mamma tyckte dock hon var alldeles för stor med sina 144 cm i mankhöjd, dessutom sparkade Ballerina Muffe det första hon gjorde när vi släppte ihop dem, därför ville inte mamma ha kvar henne, utan lämna tillbaks henne innan de två provveckorna hade gått.

Så blev det inte, mamma skrev under köpekontraktet och Ballerina blev min älskade skogshäst!

Pappa som var hyfsat bra på att snickra, byggde ena änden av ladugården till ett stall, lågt i tak men det var godkänt för en D-ponny. Tävla gjorde vi tillslut också, en bana på 80 cm tog vi oss runt felfritt och i omhoppningen rev vi två hinder, inte illa för att vara både min och ponnyns första tävling va? Haha.

En del folk förstod inte hur vi kunde skaffa häst, vi kunde ju ingenting om hästar och har inte haft hästar innan heller. Men då skulle inte folk kunna skaffa barn då eller? För det kunde dem ju heller ingenting om, eller haft det innan. Det ansåg vi vara samma sak.

Var det någonting som jag undrade över, frågade jag kompisar, hovslagare eller sökte på det. Alla gav olika svar, så det var bara att köra på det som verkade bäst.

På detta sättet har jag tagit mig framåt.

Mina föräldrar har blivit mycket mer hästkunniga, mamma kan nu mocka, byta vatten, släppa ut, köra mig till träningar och tävlingar, hålla hästen (även fast hon står en meter ifrån ibland), nästan knäppa upp tränset efter träning (brukar glömma nosgrimman) och nästan lägga på schabrak (brukar hamna som om jag ska rida baklänges).

Mamma frågar mig ofta om jag inte tycker det är tråkigt att hon inte kan hjälpa mig på framridningar så som de flesta andra föräldrar gör. Men det spelar ingen som helst roll! Jag är världens stoltaste över henne, över att hon bara står där. Att jag kan komma fram till henne och säga, såg du den där ökningen hur bra den blev? Hon håller fullständigt med fast hon inte fattade.

Det jag vill komma fram till är att jag är så stolt över mina hästokunniga föräldrar. Ni är bäst, älskar er mest!♥