Inga krav!
Hösten 2011, då jag tävlade Ballerina, hade jag allt för stora krav på mig och hästen. Det blev bara tråkigare och tråkigare att träna och tävla. Jag började tappa intresset. Jag hade för stora krav på världens snällaste ponny, jag hade kommit längre än henne och längre ville jag, men inte Ballerina.
Faran kom hem till mig, jag blev superlycklig! Äntligen en häst som kan och vill jobba med de saker jag vill jobba med. Men så lätt var det inte.
Om man knappt suttit på en stor häst förut så går det inte sitta upp och göra skänkelvikningar, galoppfattningar, halter, rida lätt. Jag klarade inte ens rida lätt! Det lärde jag ju mig redan när jag var sex år! För höga krav här med..
Skolan drog igång på allvar och jag hann inte med att rida mer än någon gång i veckan. Funderade över vad jag skulle göra med hästarna.
En Ballerina som bara gick i hagen, en Faran som blev riden då och då och en Muffe som saknade att bli gosad med varje gång jag kom till hagen och på kvällen när han kom in. Ingenting var som det skulle.
Blicka tillbaks!
Vid sådana här lägen MÅSTE man blicka tillbaks! För mig räckte det att blicka tillbaks en vecka, hur kändes ridpassen då? Jo, jag klarade ju faktiskt trava runt i ridhuset fyra varv istället för två!
Den dagen då jag inte klarade rida lätt, dagen efter klarade jag ju faktiskt tre steg och dagen därpå fem, en vecka senare 20, ja det gick ju faktiskt framåt!
Varje dag jag red blickade jag tillbaka på föregående ridpass, det blev bara roligare och roligare.
Under jullovet kom vi igång ordentligt, mängder av saker släppte!
Skolan började och gav mig en heldel läxor och prov, men vad gjorde det? Dem gjorde jag när jag kom in från stallet med ett leende på läpparna efter ridpasset!
Ballerina lånades ut och blev mer än nöjd över att slippa alla krav.
Juste! Kraven var det ja, dem skiter jag fullständigt i! Varför ska man ha krav? Det är ju inte roligt, se till att ha roligt istället och gör det man känner sig redo för och ser fram emot!
I söndags startade jag min första tävling med Faran som jag kände mig redo för och riktigt taggad över. Det kan ni läsa om i föregående inlägg.
Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan hästarna, det är dem som får mig att stå med båda fötterna på jorden. Nu blickar jag framåt, underbara vår 2012.
En sista sak till er, ni äger, ja ni är helt klart bäst! Stor kram till er!
Vilket jättefin blogg Hanna ! Otroligt fina bilder. Jag blir glad i hela hjärtat av att läsa om din lustkänsla istället för pliktkänsla. Fortsätt så!
Kram Maria
Tack Maria! Jag blir super glad utav att få så fina kommentarer!
Kramis
Din glädje över dina hästar och dina framgångar med dem får också mig att känna glädje. Delad glädje är dubbel glädje. Du är också duktig på att skriva, uttrycka och berätta dina känslor i olika uppgifter. Du kommer kanske att skriva en bok om hästar i framtiden?
Bra att du fått en ny blogg. Den andra var lite krånglig. Jag har sett att det stått "ny blogg" överst, men inte vågat tro på att det gällde din blogg, vilket naturligtvis var idiotiskt. Men jag har blivit bränd, så jag är mycket försiktig.
Bilden där du står på Ballerina är underbart vacker.
Kände att jag behövde få ordning på bloggen, den andra skrev jag liksom bara om hur ridpassen hade gått väldigt kort, denna bloggen blir mer genomtänkt där jag skriver lite mer om just mitt ryttarliv.
Nja.. jag vet inte det, svenska är inte direkt mitt bästa/roligaste ämne i skolan.
På denna bloggen har jag testat mig fram med designen (bilden överst, texten, länkar mm), det gjorde jag på den förra också, men ändrade inte tillbaks, därför var den andra så krånglig..
Roligt att du hittade hit iallafall!
Tack! Jag gillar bilden väldigt mycket också!
